Fria.Nu

Jaha. Jag gjorde det igen. Hoppade in i en diskussion om barnuppfostran på nätet. Fast jag vet att det är ett hopplöst företag. Inte bara på nätet, förresten, det går lika dåligt att prata om sådant irl på kaféet, i vardagsrummet, var man än befinner sig. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt och slagit huvudet i väggen, varför jag inte bara håller tyst. Kanske för att jag varenda gång blir så arg och engagerad, kanske för att jag en gång själv har varit ett missförstått och maktlöst barn. Kanske också för att jag vet att det finns så många som inte kan tala för sig, som aldrig kommer att kunna göra det om de inte får hjälp av någon som kan lyssna, tänka efter och se.

Det sägs att det ges ut en kokbok om dagen i Sverige. I vackra stiliserade bilder, krävandes en arsenal av stylister och hjälpmedel, svallar det över av glansiga olivoljor, balsamreduktioner och fräschör. Annat är det om man går ett antal år bakåt i tiden och tittar i en kokbok från, säg, 70-talet. Här är bildfattigdomen med dagens ögon påtaglig och bilderna på sin höjd snarare informativa än något som får det att vattnas i munnen. Färgskalan går oftast i olika nyanser av brunt.

Den borgerliga regeringen har beslutat om en ny reform av gymnasieskolan och den politiker som är arkitekt bakom beslutet förbiser kategoriskt den pedagogiska forskningen. Kvar blir en skola utan estetiska ämnen och med flera timmar katederundervisning. Framtiden har passerat, skriver Gunnel Thydell, gymnasielärare i svenska och engelska.