Jag har överlevt en hel rad amerikanska presidenter och självklart, vissa har jag förkastat från allra första början. Bland dessa märks Lyndon Johnson, Richard Nixon, Ronald Reagan och Bush and Bush. Alla reaktionärer utan hjärta och utan hjärna.

Andra har jag visat sympati för och hyst förhoppningar om att allting ska bli bättre med dem vid makten, precis som är fallet nu. I det här ledet räknar jag in JF Kennedy, Jimmy Carter och Bill Clinton. Men alla tre har de blod på sina händer!

Kennedy utökade de ”amerikanska militära rådgivarnas” närvaro i Vietnam, vilket resulterade i en kolonialistockupation av det fattiga landet och ett angrepp utan like mot folken i Vietnam, Laos och Kambodja som skulle vara över först efter ett decenium av daglig terror.

Och även om Carter sina sista år i livet försöker framstå som en vit fredsduva, får vi inte glömma att under hans mandat förekom de mest bestialiska brott mot de mänskliga rättigheterna i Sydamerika – Pinochets blodiga diktatur i Chile och det smutsiga kriget i Argentina, båda två finansierades av CIA och Pentagons högkvarter.

Och medan Clinton roade sig med sin älskarinna i Ovala rummet, sköt och sprängde de israeliska kommandogrupperna Mossads mordkommandon ihjäl misstänkta motståndare så långt bort som i Norge.

För några år sedan väckte en nyhet stor uppståndelse. Ett av Mossads mordkommandon togs på bar gärning i Jordanien efter att ha sprutat gift i örat på en muslimsk religiös ledare. Det speciella morduppdraget hade godkänts personligen av Israels dåvarande premiärminister, Benyamin Netanyahu, som Clinton därefter kramade om framför tv-kamerorna.

Clinton försökte flera gånger rättfärdiga den amerikanska regeringens stridslystna hållning mot Irak. Han sade vid flera tillfällen att det inte kunde tolereras att Irak hade tillgång till ”massförstörelsevapen” med vilka Saddam Hussein kunde hota sina grannar.

Det var alltså Clinton som lade grunden till en av moderna tiders värsta lögner, en lögn som senare skulle bli ursäkten för ockupationen av Irak under Bush den andre.

Ärligt talat är jag alltså övertygad om att den imperialistiska, amerikanska politiken inte kommer att ändras ett dugg mot tidigare. För även om Obama personligen skulle vilja ändra den, äger han inte ens en bråkdel av den totala makten, som i stället är koncentrerad kring de få nordamerikanska storföretag som dikterar sina villkor världen över.

Med andra ord, och som ett gammalt chilenskt ordspråk säger, ”det är samma skit men med olika flugor surrande omkring”.

Och i takt med förberedelserna kring Obamas installationsceremoni i Washington skyndade sig Israel – USA:s 51:a delstat – att i all hast dra tillbaka sina trupper från det massakerade och sårade Gaza, för inte störa festligheterna i imperiets huvudstad.

På tal om Israel skrev Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk krönika, den 19 januari 2009 på DN:s kultursida att ”alla är offer” i kriget i Gaza. En retorik som han sedan själv förkastar när han i slutet av sin artikel tilläger att ”Alltjämnt gäller den tidigare premiärministern Golda Meiers till synes arroganta, men i själva verket pragmatiska, uttalande från 1960- talet: Hellre omvärldens fördömanden av ett existerande Israel än omvärldens beklagande på Israels begravning.”

Maken till cynism har man sällan skådat, för det verkar som att just det här citatet sitter impräglat i varenda israelisk krigsverkare som ständigt och konsekvent mördar civila palestinier i ”Israels existens namn.”

Att bygga upp en utrikespolitisk strategi baserad på ett existensiellt hot, är lika vansinnigt som om jag skulle ta mig rätten att slå ner mina grannar för att jag trodde att de annars förr eller senare skulle att angripa mig, min familj och mitt hem.